Hanna-Sofias resor 🌎: La Sagrada Família

Idag har det regnat här i Barca. Vaknade vid 9 imorse och det verkligen öste ner. Så jag tog det rätt lugnt på morgonen och var inte ute på stan förrän 11.30.

Idag har jag besökt lite av riktmärket för Barcelona, nämligen basilikan La Sagrada Família. Så i vanlig ordning tog jag tunnelbanan, och hållplatsen heter faktiskt också La Sagrada Família. Och det stämmer ju rätt bra, för direkt när man kommer upp från metron så är kyrkan precis bredvid. Är väl kanske fyra meter från kyrkans väggar ner till metrostationen. Och den är stor alltså. Den är vääääldigt stor. Närmare bestämt 170 meter är högsta tornet. Och trots den gråmulna dagen så såg den väldigt ståtlig ut.

Men faktiskt så måste jag säga att jag först blev rätt besviken på den. Trodde att den skulle ligga fint belägen på typ ett torg med fontäner och små duvor och kanske ett par caféer, men icke. Den är verkligen inklämd mitt emellan fyra tungt trafikerade gator och jag kan tänka mig att alla som åker förbi där varje dag till jobbet inte ens tänker på att den står där. Så på det viset är det lite tråkigt att den är så central.

Jag gick ett varv runt den och tänkte att det kanske skulle slå mig att "Wow, fan vad coolt att se den på riktigt!" men det gjorde aldrig det faktiskt. Jag hade först inte tänkt att gå in, men jag tänkte ändå ge det en chans. Så jag betalade 13 euro och gick in, och det är verkligen nånting jag inte ångrar. För h-e-r-r-e-g-u-d så mäktig den är från insidan! Från utsidan så tycker jag inte att den är nå speciellt faktiskt. Visst, den är stor, men den är som sagt inklämd mitt ibland husen och den är skitig och det är lyftkranar och arbetsgrejer överallt men inuti är den helt fantastisk. Visst att typ Notre-Dame i Paris är stor och hög i tak, men det är faktiskt rätt mörkt och skumt inne i Notre-Dame. Men i La Sagrada Família är det jätteljust och det är sånna detaljer överallt så jag blev faktiskt riktigt imponerad. Jag ska erkänna att det ibland känns lite som "Jahopp, det här var ju en fin kyrka, men ingenting jag inte har sett förut". Men La Sagrada Família är verkligen nånting jag aldrig har sett förut. Så häftigt.

Men det ironiska är att det utanför står att man ska vara lugn och tyst och försiktig när man är där inne, för att respektera det heliga som kyrkan representerar och bla bla, men det är ett fruktansvärt liv där inne. Med tanke på att dom håller på att bygga färdigt den (och troligen kommer hålla på med det i ett par årtionden till) så är det borrmaskiner och annat som låter så det ekar i hela kyrkan. Så det där med tystnad är inget man direkt behöver ta i beaktning med tanke på allt oljud som ändå är där inne.

Nåväl, efter kyrkbesöket promenerade jag längs med Carrer de Provença mot La Pedrera som är ett bostadshus som är ytterligare ett av Gaudís verk. (Är ju Gaudí som har designat La Sagrada Família och typ hundra andra grejer i den här stan). Fasaden sticker verkligen ut i jämförelse med alla de andra platta, tråkiga fasader intill och den är riktigt häftig. Skulle dock kosta 16 euro att gå in och kolla där inne, och så intresserad är jag inte av Gaudís verk så jag tyckte inte att det kändes värt.

Från La Pedrera hoppade jag på tunnelbanan och åkte ner till Plaça de Catalunya (dit jag anlände med flygbussen första dagen) och började sen promenera längs med La Rambla. Det är ju vid Plaça de Catalunya som La Rambla börjar, så jag gick gatan ner från början till slut. Ungefär mitt på La Rambla så ligger Mercat de La Boqueria som är en gigantisk saluhall. Dock inte lika stor som den jag och Fredrik besökte i Budapest i Ungern i somras, men ändå väldigt stor. Dom har en salig blandning av både frukt, fisk, kött och annat smått och gott. Jag inhandlade en ananas och hallonjuice för 1 euro. Asgott!

Efter besöket på La Boqueria gick jag ner till slutet av La Rambla och gjorde ett nytt besök på köpcentret Maremagnum där jag var häromdagen. Där strosade jag omkring ett tag och köpte mig en liten Ben&Jerry's glass och fick även inhandlat en jeansskjorta. Efter det satte jag mig på tunnelbanan och åkte hem igen.

Och för er som ännu inte vet om det så kommer nu bomben: Jag åker hem från Barcelona nästa fredag, den 28 september. Och alltså inte åker hem på besök, utan åker hem för att stanna. För att ta allt från början: Jag vet att jag bara har varit i skolan två dagar och inte riktigt har kommit igång med undervisningen ännu, men igår kände jag verkligen att det inte kommer att funka. Undervisningen ligger på en väldigt hög nivå, och förkunskapskraven av ämnena jag studerar är även dom väldigt höga. Jag hade totalt valt fyra kurser innan jag kom hit, och två av dom kände jag redan efter första lektionen att jag ville byta bort för att jag kände att det var för svårt för mig. Så efter att ha fixat och trixat endel så fick jag till att byta bort dom mot två andra. Så de fyra jag nu skulle läsa var de enda fyra jag kunde läsa, utifrån ramen jag hade med mig hemifrån. Kan ju inte direkt åka hit och läsa engelska och psykologi, utan jag måste läsa ett visst antal kurser i spanska och även särskilda kurser (såsom grammatik och litteratur).

Så som sagt, de fyra jag slutligen hade valt var de jag måste läsa. Och jag var på skolan igår och hade sammanlagt fyra föreläsningar och jag hade jättesvårt att hänga med på det lärarna sa, och när vi fick kursplanen så kände jag bara "Men herregud, hur ska jag kunna göra det här?". Dessutom så känner jag att jag inte har fått en tydlig introduktion heller, dels av ämnena och dels av lärarna. De flesta av lärarna bara dyker rätt in i ämnet, utan att presentera vare sig sig själva eller ämnet i sig. Inte "den här terminen ska vi läsa om X och det handlar om X", utan dom bara rabblar på, medan alla mina klasskamrater sitter och nickar och hänger med. Och de flesta lärarna pratar också huuuur fort som helst, utan nån som helst tanke på att det kanske sitter en stackars utbytesttudent i klassrummet. Visst att takten hur dom pratar kommer man säkert vänja sig vid, men den "introduktionen" jag har fått av varje ämne gör att jag inte känner mig motiverad överhuvudtaget.

Visst att jag längtar hem och har gjort det enda sen jag satte mig på planet, men jag trodde verkligen att det skulle gå över. Men varenda dag har jag längtat tills det ska bli kväll så att jag kan lägga mig och att nästa dag ska börja så att det blir en dag närmre tills att jag är klar med allt och får åka hem i februari. Okej, jag har knappt börjat plugga ännu, men en sån här upplevelse ska ju vara rolig och man ska se fram emot att gå till skolan och det man läser ska vara roligt. Men med tanke på att jag måste läsa vissa ämnen så att jag kan tillgodoräkna det när jag kommer hem, så måste jag till exempel läsa litteratur. Och helt ärligt så är det ingenting som intresserar mig överhuvudtaget, och det är då svårt att bli motiverad när man är lite tvingad att läsa ett ämne.

Jag har också tänkt tillbaka på när jag åkte till Australien för tre år sedan och att jag då inte hade några problem med hemlängtan så här tidigt, utan det kom först efter kanske fyra-fem månader. Även fast jag var i en liknande situation med au-pair familjen så var det heller inte outhärdligt. Jag stannade ändå hos dom i två hela månader, trots att jag inte trivdes. Då gick det att härda ut. Men jag känner att det gör inte det nu. Och nu måste jag dessutom vara mer skärpt med tanke på att jag ska ju plugga, och inte bara göra nåt så "hjärndött" som att ta hand om barn på dagarna. Och så som jag mår nu så har jag verkligen noll motivation till att ens tänka på att sitta ner och plugga.

Om man jämför med Australien och nu så antar jag att jag helt enkelt är i en annan fas i livet. Då stod jag där och hade inga direkta planer på framtiden, men nu vet jag vad jag vill göra. Jag har börjat studera och jag har en lite större plan än vad jag hade när jag åkte till Australien. Jag vet nu att jag vill vara i Sverige, och bo i Sverige, och inte bo utomlands. Visst, jag älskar att resa och kommer göra det resten av mitt liv, men jag vet att jag vill bo i Sverige. Självklart kommer Sverige alltid finnas kvar, och även om jag skulle stanna här till februari så kommer Sverige och Göteborg vara kvar, men jag vet att det är där jag vill vara nu.

Så som jag känner mig nu om dagarna, så ska man helt enkelt inte känna sig. Hemma, när jag åker till jobbet eller till skolan (oavsett astidigt på morgonen eller när det nu är) så känner jag mig väldigt glad och det känns kul att åka till skolan/jobbet. Nu när jag går mot tunnelbanan så måste jag påminna mig själv att släta ut rynkan mellan ögonbrynen, och sluta se så brysk ut. Jag suckar högt flera gånger om dagen bara för att jag är så jävla less och omotiverad.

Självklart så är det här världens chans att lära mig spanska flytande och jag är kanske dum som sumpar det här nu, men helt ärligt så struntar jag i det. Jag vet att jag skulle ha lärt mig spanska väldigt snabbt om jag bara hade stannat kvar, men jag vill inte tvinga mig själv att må bra när jag verkligen inte gör det. Visst, man kan lura sin omgivning att allt är frid och fröjd, men jag kan inte lura mig själv.

Jag kan inte säga att jag skulle stannat kvar eller inte om jag nu hade varit längre bort, typ i Sydamerika, för när jag var i Australien hade jag inte ens en tanke på att åka hem när det sket sig med familjen. Och visst, det hade väl främst med att göra att jag var så långt bort och när jag var där kunde jag lika gärna stanna en längre tid. Men jag tänker flera gånger om dagen "Jag vill inte vara här", och så ska det ju inte direkt vara när man är iväg nånstans.

Så nu har jag alltså bokat biljett hem till underbara, vackra, bästa, kalla, höstiga, regniga, världens bästaste bästa Sverige nästa fredag. Anledningen till att jag inte åker redan imorgon är för det första för att biljetterna var väldigt dyra och för det andra för att jag och Pilar måste skriva på ett uppsägningskontrakt hos bostadsförmedlingen. Och på tal om det så var Pilar väldigt förstående när jag berättade för henne och det är inga problem att jag åker tidigare från hennes sida. Vet ännu inte om jag måste betala något extra eftersom jag bryter kontraktet tidigare, men det tar vi nästa vecka.

Så även fast jag då bara kommer ha varit här i 2½ vecka och kanske helt ärligt inte har gett det här en ärlig chans så är det det här jag vill. Det kanske kommer ta lite längre tid för mig att lära mig spanska, men jag vill heller inte tvinga mig själv att stanna bara för att jag skulle lära mig språket snabbare.

Som vanligt har jag en sjukdom gör att jag inte kan sluta skriva när jag väl har börjat, haha. Men det var i alla fall allt för idag. Här kommer i alla fall bilder från dagen.

Hej hopp! ♥