Hanna-Sofias resor 🌎: Lilla Björnrundan i Oulanka nationalpark

Efter att ha sovit rätt dåligt i stort sett varje natt på semestern hittills så sov jag i natt som en stock. Vaknade vid 9-tiden, gick upp och åt frukost och satt i bilen en timme senare. Idag körde vi ca 2 mil utanför Ruka, till Oulanka nationalpark och vandringsleden Lilla Björnrundan, eller Pieni Karhunkierros som den heter på finska. Leden som heter bara Björnrundan är hela 82 kilometer lång, men Lilla Björnrundan är lite mer rimliga 12 kilometer. När vi går i skogen hemma så brukar vi gå max 8-9 kilometer, så vi var lite undrande om hundarna skulle orka. Men vi chansade och gav oss iväg. Vädret sprack upp när vi satt i bilen på vägen dit och vi har haft klarblå himmel större delen av dagen och behagliga 16-17 grader varmt.

Och det är inte så konstigt att just Björnrundan, inklusive Lilla Björnrundan, räknas som en av Finlands finaste vandringsleder. För herregud så vackert det är. Man vandrar verkligen mitt i djupaste skogen, man går över flera hängbroar, ser vattenfall och ljudet av den brusande forsen Vattumutka är ens ständiga följeslagare. Leden är också så otroligt väl underhållen. Det är byggda trappor, broar och spångar där det behövs och skyltar med avstånd kvar på lämpliga avstånd. Vid vindskydden finns det stora vedförråd, både med färdighuggen ved men också med större kubbar, och det finns både såg och yxa till förfogande. Så hela leden är så otroligt fin och det är lätt att hitta med markeringar på vart och vartannat träd. Det var ganska mycket myggor, men man märker inte av dem så mycket om man håller sig i rörelse. Men så fort man stannar, och framförallt när man kommer nära vatten så blev det helt galet mycket. Vi hade tänkt att stanna och fika vid ett vindskydd efter lite mer än halva vandringen, men just det här vindskyddet låg precis vid en bäck så det var helt vansinnigt mycket myggor. Men efter en helt sjukt lång klättring uppför säkert 300 trappsteg så satte vi oss på en bänk vid en utkiksplats för att äta vårt medhavda fika. Man kommer dock inte undan myggen helt och hållet, så vi satte på oss våra ytterst snygga mygghattar och fick smyga in fikat under myggnätet, haha.

När vi hade ett par kilometer kvar så går vi uppför en liten backe med trappsteg och när jag tittar upp så står det en ren mitt på stigen. Bara 3-4 meter ifrån oss. Vi står och tittar på varandra ett tag men även när hundarna börjar skälla så blir den inte särskilt rädd, utan lommade så sakteliga iväg. Tänker att renar i allmänhet inte är så skygga, plus att de kanske är lite vana vid att stöta på människor just här. Vi såg renar flera gånger längs vägen, där en av dem stod och drack vatten och badade lite på andra sidan floden där vi var. När vi vandrar i skogen hemma så finns förhoppningen att kanske få sen en ekorre eller ett rådjur, men här är det renar överallt. Såg både ren på vägen och bredvid vägen både på dit- och hemvägen idag. Vägskyltarna varnar för renar överallt, så vi är verkligen på deras hemmaplan nu. Längs vägen till leden såg vi att flera hus hade stängsel runt tomterna, och det är ju för att hålla renarna borta. I Skardalen har man staket för får, och här i nordöstra Finland har man staket för renar.

När det var drygt en kilometer kvar så började Ellie sacka efter och visade tydligt att hon var trött. Thea hade dock kunnat fortsätta minst lika långt till kändes det som. Var den hunden hittar all energi ifrån är ett mysterium alltså. Men trots att Ellie gick långsamt sista biten så klarade hon det ändå, men var märkbart trött när vi kom fram till bilen. Även om cairnterriers ofta benämns som stora hundar i små förpackningar så är ändå 12 kilometer rätt rejält långt. Med tanke på att även människorna var trötta, haha.

Vi körde tillbaka till Ruka, passade på att tanka bilen, och handlade lite välförtjänt efter-vandring-öl. När vi kom hem åt vi karelska piroger, då vi bara hade varsin macka och smoothie med oss som fika på vandringen. Jag har aldrig ätit karelska piroger innan, men Fredrik hade en finsk kompis när han var liten och han hade smakat tidigare. Basen är en deg med rågmjöl och fyllningen är risgrynsgröt. Så värmer man dem bara en stund i micron, och har smör på som smälter på den varma pirogen. Det var faktiskt riktigt gott!

Direkt när vi kom hem satte vi på bastun, så efter vi hade ätit lite så satte vi oss i bastun och drack öl och kände oss välförtjänta av lite vila efter vår långa promenad. Hundarna däckade direkt när vi kom hem, vilket är förståeligt. Enligt min telefon har vi gått över 21 000 steg idag, så man undrar ju hur många steg de har tagit med sina små ben. Nu ska vi snart göra middag och sen tänder vi en brasa och bara har det gött här i vår fina stuga efter vår långa tur idag.

Se och njut på de vackra bilderna från Oulanka nationalpark!