Hanna-Sofias resor 🌎: Treriksröset

Ingen kan ju nånsin göra inbrott hos oss när vi har två små vakthundar. Vid 07.30 hörde Ellie något som var värt att skälla på, så då var det slut på sömnen. Vi hade ändå tänkt att stiga upp vid 08-tiden så det var egentligen ingen fara. Termometern stod idag på 8 grader och moln men med lite blå himmel där bakom. Vi gjorde frukost i stugan och medan Fredrik diskade gick jag en kort morgonrunda med hundarna. Och bara ett tiotal meter utanför vår stuga stod en ren med enorma horn och bara tog det lugnt. Hade inte telefonen med mig så kunde inte ta en bild, men vi stod och kollade på varandra ett tag och konstigt nog sade hundarna ingenting. De har väl blivit så vana nu efter snart en vecka här uppe i norr.

Vid 09.30 tog vi bilen och körde bara fem kilometer västerut till en liten hamn för att ta en liten båt över sjön Kierakasvuopio. Idag skulle vi nämligen äntligen få vandra till Treriksröset - den nordligaste trelandspunkten i världen och Sveriges nordligaste punkt. Den lilla båten tog ungefär 50 passagerare och man kunde inte förboka biljett i och med om det är färre än fem passagerare så avgår inte båten. Men det behövde inte vi oroa oss för då båten i stort sätt blev helt full. Så vi klämde in oss på två platser och trängdes ihop med våra medpassagerare under den 30 minuter långa båtresan.

Man ankommer till Sverige och Koltaloukta och runt den lilla förtöjningsplatsen fanns det faktiskt flertalet små stugor. Från Koltaloukta vandrar man tre kilometer på den svenska sidan av gränsen längs en sandig stig som ibland övergår i lite mer leriga partier men på det stora hela var leden väldigt fin. Landskapet runtomkring är bara så vackert med snötäckta fjäll och fjällbjörkar där alla inte ens har slagit ut ännu. Vi fick senare veta av Eveliina som vi löst biljett av att isen lossnade den 15:e juni i år och två dagar senare började de med båtturerna över sjön. Så säsongen har alltså bara pågått i 2,5 vecka. Snacka om att sommaren kommer senare här uppe än hemma.

Efter den tre kilometer långa turen så kommer man då fram till Treriksröset. Redan i slutet av 1800-talet uppfördes ett röse för att markera ut de tre ländernas gränser, men man byggde det initialt för litet så väder och vind gick hårt åt röset, så man har nu ett större gjutet i betong som är bättre lämpat att stå emot vädrets makter. Röset i sin nuvarande form uppfördes 1926 så det är nästan på pricken 100 år gammalt. Det står mitt ute i vattnet så ut dit är det byggt spångar i metall och man kan också gå runt hela röset. Det står en sten på toppen som det står "Suomi 1926" på ena sidan och på de andra två sidorna är Sveriges tre kronor och årtalet 1901 inristat och på Norges sida är det deras stadvapen, det norska lejonet, och årtalet 1897 inristat. Varför det är olika årtal är för att det första röset uppfördes 1897 utan Sveriges godkännande då Sverige godkände gränsdragningen mot Norge först 1901. Och som sagt har röset i sin nuvarande form stått där sedan 1926, vilket förklarar de tre årtalen.

Man blir ju lite löjlig när man står där ute och bara "Nu är jag i Sverige", och tar sen ett steg åt höger och säger "Nu är jag i Norge", haha. Men det är ändå lite coolt att bokstavligt talat stå på toppen av Sverige. Det är förövrigt också finländska fastlandets västligaste punkt. Landskapet runt om är så otroligt fint med snöklädda fjäll som bakgrund mot röset. Det roliga är ju att röse på engelska heter "cairn" och Treriksröset på engelska heter "Three country cairn". Så roligt att två cairterrier har varit vid Three country cairn idag!

Båten väntade på oss i Koltaloukta i två timmar så vi stannade vid röset en stund innan vi rörde oss tillbaka. Vi kom tillbaka typ 10 minuter innan båten skulle gå och tänkte först sitta uppe på däck men det var väldigt myggigt just då så vi satte oss inne i båten istället. Det var inga mygg på vägen till röset men på vägen tillbaka var det konstigt nog desto fler. Inte så att det plågade oss direkt men lite jobbigt är det ju allt. Innan vi åkte från Kilpisjärvi så tog Eveliina namn på alla för att kunna räkna in alla igen. Det roliga var att hon frågade inte oss vad vi hette utan vad hundarna hette, haha. Hon frågade också var alla var ifrån och det är väl för att föra nån sorts statistik, vilket såklart kan vara roligt. Båten går över bara två gånger om dagen och om man missar båten som skulle gå tillbaka 12.30 så skulle nästa gå igen när den andra avgången för dagen skulle gå tillbaka, vilket var 17.30. Så det blir ju en ganska lång väntan om man tar tagit förmiddagsbåten dit men måste vänta på eftermiddagsbåten hem. Vi hade alla fått Eveliinas nummer ifall man skulle bli lite sen så skulle man ringa och meddela detta. Det var faktiskt någon som ringde då de skulle bli typ en kvart sena, så vi fick vänta in dem, hellre än att vara så petnoga med att vi skulle åka tillbaka prick 12.30, och låta dem vänta till 17.30. Eveliina sade också att hennes nummer är ju också det enda numret som vi kan ringa för att snabbt kunna be om hjälp om något skulle hända. För fastän det finns lite stugor runt omkring Koltaloukta så kan man ju inte räkna med att man kan få hjälp eller vård snabbt när man befinner sig så långt från civilisationen.

Så vi kom iväg vid typ 12.45 och tuffade sen över sjön tillbaka till Kilpisjärvi igen. På överfarten berättade Eveliina att i Kilpisjärvi bor det ungefär 160 bofasta. Det finns en grundskola här, årskurs 1-9, där det i år har gått 18 elever med tre lärare. Därefter finns närmsta gymnasium i Hetta, 16 mil härifrån. Så många flyttar hemifrån när de ska börja gymnasiet då det blir allt för långt att åka 32 mil tur och retur till skolan varje dag. Det närmsta universitetet ligger i Uleåborg, 60 mil härifrån, men många väljer istället att gå i Tromsø, som "bara" ligger 16 mil från Kilpisjärvi. Så det är oerhört långa avstånd här uppe.

När vi kom tillbaka till Kilpisjärvi igen så körde vi tillbaka till vår stuga, men Fredrik släppte av mig vid den lilla affären där jag handlade lite smågrejer att ta med oss hem. Man måste ju handla lite minnen från vårt besök här uppe! Och trots att butiken var ganska liten så var den extremt välsorterad med allt från mat (såklart), charkdisk, målarfärg, garn, souvenirer, husgeråd och såklart mycket turmat. Sortimentet är verkligen anpassat för friluftsliv.

Vi kom hem till stugan och tog det lugnt ett par timmar och gick sen ut med hundarna en sväng här i området. Vi bor inte via Airbnb här i Kilpisjärvi utan i en camping/stugby som också har en restaurang. Så vi lyxade till det ikväll och gick dit och åt. Fredrik åt renstek med rostad potatis och rödvinssås och jag åt pasta med pesto gjord på granskott och rostad svamp. Till efterrätt blev det vegansk vaniljglass med hjortron för mig och sorbet för Fredrik. Så vi unnade oss en sista utemiddag i Finland för den här gången. Vi åt middag lite tidigare än vanligt då vi ville komma hem till kl. 19 då fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark började. Den tog nyss slut och Sverige vann med 1-0!

Här i Kilpisjärvi befinner vi oss 174 mil hemifrån, och vi kollade hur långt söderut vi skulle komma om vi åkte från Göteborg. Och om vi skulle styrt kosan söderut istället för norrut så hade vi hamnat i Milano i Italien dit det också är 174 mil. Hade ni valt Kilpisjärvi eller Milano för er semester? Hehe.