Jag vet inte om ni har mÀrkt det, men jag har den senaste veckan undvikit att skriva om familjesituationen hÀr i huset, och det har jag gjort av en anledning. NedanstÄende inlÀgg publicerar jag för min egen skull sÄ att jag kan lÀsa det i framtiden, och till er som inte redan har lÀst och vet om det hÀr. Det har verkligen kliat i fingrarna hela veckan, för jag har velat skriva hÀr och berÀtta hur jag tycker och kÀnner och hur skönt det ska bli att Äka hÀrifrÄn, men jag har helt enkelt inte kunnat.
Jag berĂ€ttade för familjen den 14 september att jag ville Ă„ka hĂ€rifrĂ„n och enda sen dess har jag kĂ€nt att det har varit tryckt stĂ€mning hĂ€r i huset, och att dom egentligen bara vill att jag ska dra pĂ„ en gĂ„ng. Jag har varit Ă€rlig med dom och sagt som det Ă€r – att jag inte trivs och att jag vill Ă„ka hĂ€rifrĂ„n. Det beror inte pĂ„ att jag ville Ă„ka hĂ€rifrĂ„n bara för att My Ă„ker, eller för att jag har hemlĂ€ngtan eller sĂ„, utan helt enkelt bara pĂ„ grund av att jag inte trivs och jag kĂ€nner mig inte uppskattad hĂ€r. Jag har verkligen gett 100% av mig sjĂ€lv, men det kĂ€nns inte som att jag har fĂ„tt nĂ„nting tillbaka.
I mĂ„ndags kom nĂ€mligen Karen in i mitt rum och sa att jag skulle ”get the fuck out of my house” och ”take your fucking stuff and leave”, som hon uttryckte det. Jag förstĂ„r ju absolut inte vad hon pratar om, och frĂ„gar sĂ„klart vad det Ă€r som har hĂ€nt. DĂ„ visar det sig att enda frĂ„n första början nĂ€r jag började skriva i min blogg, sĂ„ har hon anvĂ€nt sig av Google Translate för att översĂ€tta allt det jag skriver. Hon hade dĂ„ lĂ€st det jag skrev den 20 september, att ”om mindre Ă€n sex dagar och dĂ„ kan jag bara sĂ€ga FUCK YOU! till den hĂ€r familjen och deras jĂ€vla sĂ€tt”, som jag skrev. Hon kommer dĂ„ in pĂ„ mitt rum Ă€r asförbannad över detta och sĂ€ger att hon inte tĂ€nker tolerera att nĂ„gon kallar henne och hennes familj sĂ„.
Jag förstÄr verkligen att hon blir arg och irriterad och besviken över min frisprÄkighet, men jag sa till henne rakt och Àrligt, att jag menar det jag skriver och att jag lÀngtar tills jag fÄr Äka hÀrifrÄn eftersom jag verkligen inte tycker att dom har behandlat mig bra. Hon sa dÄ att hon verkligen HAR ignorerat mig och exkluderat mig frÄn samtal, eftersom hon Àr arg pÄ mig. Jag har full förstÄelse för det, eftersom jag försÀtter dom i en jobbig sits, men jag förstÄr inte om hon mÄr bÀttre av att bete sig som ett svin mot mig.
Under hela samtalet sa jag ”I DO feel bad about leaving, I really do.” ”No you don’t” var det enda svaret jag fick. Oavsett vad jag sa, sa hon bara ”No you don’t” ”You don’t care about us” ”You don’t give a shit”. Spelade absolut ingen roll vad jag sa, hon fortsatte bara att sĂ€ga emot mig och jag visste inte vad jag skulle sĂ€ga eller göra för att försöka fĂ„ henne att förstĂ„ att jag verkligen har dĂ„ligt samvete över att jag ska Ă„ka.
Jag frĂ„gade henne vart hon föreslog att jag skulle ta vĂ€gen, och dĂ„ sa hon bara att förra veckan nĂ€r hon hade sagt att hon verkligen inte skulle slĂ€nga ut mig pĂ„ gatan utan nĂ„nstans att bo, menade hon det, men nu sa hon ”I don’t care where you go or what happens to you”, och att hon inte ville ha nĂ„n kontakt med mig överhuvudtaget efter jag Ă„ker hĂ€rifrĂ„n. SĂ„ sa jag det att enda sen jag kom hit sĂ„ har jag inte kĂ€nt som att dom bryr sig om mig över huvud taget, och dĂ„ sa hon bara ”No, I really don’t care about you”. SĂ„ jag har ju fĂ„tt det bekrĂ€ftat i alla fall, att dom helt och hĂ„llet har skitit i mig sen jag kom hit.
Karen berĂ€ttade sen för mig att det har hĂ€nt vĂ€ldigt mycket i den hĂ€r familjen och att dom har gĂ„tt igenom vĂ€ldigt mycket, och framförallt Ă€r det saker som dom har sett och varit med om via jobbet. Jag tror inte att polisyrket Ă€r det lĂ€ttaste jobbet i vĂ€rlden, och att man nĂ€stan fĂ„r ”rĂ€kna med” att bli lite skadad av det. SĂ„ Ă€ven i det hĂ€r fallet, att bĂ„de Karen och Brendan har sett vĂ€ldigt mycket vilket har resulterat i att det inte har varit lĂ€tt inom familjen heller. Bara för ett Ă„r sedan hĂ€nde nĂ„got pĂ„ jobbet som gjorde att Brendan var borta frĂ„n jobbet nĂ€stan ett halvĂ„r, och han har bara varit tillbaka pĂ„ jobbet i ett par mĂ„nader. Och dom ville ha hit mig för att jag skulle kunna fĂ„ dom pĂ„ andra tankar och att jag skulle kunna lĂ€tta ”arbetsbördan” hemma. Jag har ju hela tiden trott att jag ska ta hand om barnen och lĂ€ttare hushĂ„llsarbete, men dom har förvĂ€ntat sĂ„ otroligt mycket mer av mig.
Anledningen till varför dom har varit lite hÄrda och kÀnslokalla mot mig, Àr pÄ grund av den hÀr incidenten som hÀnde förra Äret och jag förstÄr att det inte Àr lÀtt att bara knÀppa med fingrarna och sÄ Àr allt bra igen. Det Àr inte allt för lÀtt att berÀtta för en frÀmmande mÀnniska, i det hÀr fallet mig, att nÄgot jobbig har hÀnt, men jag kÀnner vÀl ÀndÄ att eftersom jag har varit sÄ nÀra inpÄ familjen och praktiskt taget har varit en DEL av familjen sÄ tycker jag att dom ÀndÄ borde ha berÀttat för mig. Jag Àr ju inte den som dömer mÀnniskor, och dÄ kanske jag hade haft lite större förstÄelse för hur familjesituationen Àr och kanske inte tagit sÄ hÄrt pÄ allt som har hÀnt. Nu nÀr jag har fÄtt veta det hÀr sÄ Àr ju allting sÄ mycket klarare för mig, och jag förstÄr varför dom har betett sig som dom har gjort mot mig.
Antar att man blir lite arbetsskadad nÀr man Àr polis, eftersom det visar sig nu att familjen aldrig egentligen har litat pÄ mig, dom har inte velat anförtro sig till mig, dom har letat upp min blogg pÄ internet, och dessutom anstrÀngt sig för att översÀtta den, och dom tror inte ett ord pÄ nÀr jag sÀger att jag fÄr dÄligt samvete över att jag ville Äka. Antar att man överlag blir ganska hÄrdhudad och Àr misstÀnksam mot allt och alla, men jag har ju verkligen inte haft nÄgra onda avsikter med att komma hit. Jag var verkligen instÀlld pÄ att stanna i ett halvÄr, jag har ju fasen bokat biljett mellan Wagga och Sydney i januari, vilken jag nu inte kommer att utnyttja, sÄ jag var visst beredd pÄ att stanna i sex mÄnader.
KÀnner vÀl lite sÄ att hur paranoid kan man vara att man letar upp sin au-pairs blogg och dessutom anstrÀnger sig med att översÀtta den. KÀnner mig vÀldigt sviken och krÀnkt nÀr jag fick veta att dom har lÀst min blogg, dÀr jag dessutom har skrivit att jag inte mÄr bra, och dom har inte kommit och pratat med mig och frÄgat hur jag mÄr och om det finns nÄt dom kan göra för att förbÀttra situationen. Visserligen Àr en blogg pÄ Internet nÄgot som vem som helst kan lÀsa, men jag förstÄr inte hur dom kan tro sÄ illa om mig och verkligen inte lita ett skvatt pÄ mig. Visst har jag skrivit elaka saker om familjen, sÄ jag fÄr vÀl skylla mig lite sjÀlv, men nÀr jag inte kan ringa er dÀrhemma och prata med er nÀrhelst jag vill sÄ har bloggen varit ett bra sÀtt för mig att kunna skriva av mig all frustration. KÀnns förjÀvligt att jag inte ska kunna skriva det jag vill och kÀnner utan att man fÄr skit tillbaka.
Inte för att jag Àr nÄn psykolog, men den hÀr familjen behöver verkligen hjÀlp med att bearbeta allting som dom tar itu med. Och att dom ville ha hit mig för att jag förhoppningsvis skulle göra det lite lÀttare för dom, anser jag var helt fel metod. Det hÀr Àr ingenting jag kan lösa och jag förstÄr inte hur dom kunde tro att deras egna personliga problem skulle kunna lösas genom att ta in en frÀmmande mÀnniska i familjen, nÀr deras liv ser ut som de gör.
Allting slutade i alla fall med att Karen Äterigen sa att hon inte skulle slÀnga ut mig pÄ gatan, men att hon ÀndÄ blev ledsen nÀr hon lÀste det jag skrev. Jag förstÄr det, men vad förvÀntar hon sig nÀr dom behandlar mig som dom gör? Om dom nu har letat rÀtt pÄ min blogg sÄ börjar jag ju fundera pÄ om dom typ har gÄtt och kollat en massa andra grejer, typ kollat bland mina klÀder, i min resvÀska eller rotat igenom nÄgra av mina grejer för att se om jag döljer nÄgot. KÀnner mig vÀldigt sviken och ledsen över hur lite dom verkligen har brytt sig om mig. Jag har verkligen försökt till 100% att vara dom till lags och göra det som behövs, men tydligen har jag inte rÀckt till över huvudtaget. MÄnga frÄgade mig innan om jag inte Àr orolig eftersom jag inte Äker via nÄn organisation som skulle kunna hjÀlpa mig om det skulle bli problem. Nej dÄ, sa jag eftersom det Àr sÄ lÀtt för mig att sticka sÄ kommer ju familjen göra allt för att jag ska trivas. Jo men tjena. Inte i det hÀr fallet i alla fall.
SĂ„klart kan man inte vara Ă€lskad av alla, men det Ă€r ju aldrig kul att höra att det finns mĂ€nniskor som inte tycker om en. Men jag har vĂ€rldens bĂ€sta pojkvĂ€n, som Ă€lskar mig och som vĂ€ntar pĂ„ mig hemma och som upprepar flera gĂ„nger om dagen hur underbar, gullig och omtĂ€nksam jag Ă€r och att jag Ă€r den bĂ€sta flickvĂ€nnen i vĂ€rlden. Jag har vĂ€rldens bĂ€sta mamma och pappa med nya respektive som flera gĂ„nger om sĂ€ger att dom Ă€lskar mig och att dom tĂ€nker pĂ„ mig och bryr sig om mig. Jag har vĂ€rldens bĂ€sta bror som Ă€ven han sĂ€ger att det bara Ă€r att ringa om det Ă€r nĂ„nting, oavsett vilken tid pĂ„ dygnet det Ă€r. VĂ€rldens bĂ€sta mormor&morfar och farmor&farfar som Ă€ven dom Ă€r engagerade i min resa och vill veta hur jag mĂ„r och vad jag gör hĂ€r nere. VĂ€rldens bĂ€sta vĂ€nner som stĂ„r ut med mig nĂ€r jag beklagar mig och berĂ€ttar om allting som hĂ€nder, och som lyssnar och ger goda rĂ„d för vad jag ska sĂ€ga och hur jag ska bete mig. Jag har aldrig varit i en sĂ„n hĂ€r situation förut, och dĂ€rför kan det bli vĂ€ldigt svĂ„rt ibland nĂ€r man inte vet hur man ska gĂ„ vidare. Det Ă€r inte varje dag man inser hur mycket ens nĂ€ra och kĂ€ra betyder för en, utan jag antar att en dag bara slĂ„r det en – ”Vad skulle jag göra utan mina vĂ€nner och min familj?”. Det vĂ„gar jag inte ens tĂ€nka pĂ„. Jag Ă€lskar er alla dĂ€r hemma, och jag tĂ€nker pĂ„ er troligen lika mycket som ni tĂ€nker pĂ„ mig. KĂ€nner verkligen att jag har tagit rĂ€tt beslut att Ă„ka hĂ€rifrĂ„n och bara göra det som gör mig lycklig och inte vara fast pĂ„ ett stĂ€lle man vantrivs pĂ„ bara för att försöka behaga andra.
Fick det nĂ€stan att lĂ„ta som ett avskedsbrev det hĂ€r, vilket inte var direkt meningen. Man vet ju aldrig om jag kommer vilja försöka mig pĂ„ det hĂ€r med au-pairandet igen, man ska ju aldrig sĂ€ga aldrig, men inte Ă€n pĂ„ ett tag i alla fall. Och bara för att göra det klart för er – jag mĂ„r bĂ€ttre nu Ă€n vad jag har gjort de senaste veckorna och det Ă€r nu mitt verkliga Ă€ventyr börjar. Det Ă€r inte alla som vĂ„gar sĂ€ga vad dom tycker och kĂ€nner eller vĂ„gar stĂ„ upp mot andra mĂ€nniskor, men jag gjorde det och det kĂ€nns hur bra som helst.
Har velat publicera det hĂ€r direkt efter det hĂ€nde, men eftersom familjen som sagt lĂ€ser min blogg och kommer troligen fortsĂ€tta göra det sĂ„ ville jag inte riskera att dom skulle fĂ„ ytterligare en anledning till att kasta ut mig tidigare. Kanske Ă€r lite ”fegt” av mig att ladda upp det hĂ€r nu bara en liten stund innan jag ska Ă„ka, men som sagt sĂ„ orkar jag inte med ett samtal till om hur vĂ€rdelös dom tycker att jag Ă€r. Ăr Ă€ocksĂ„ dĂ€rför jag har försökt hĂ„lla god min i mina tidigare inlĂ€gg hĂ€r i veckan, just dĂ€rför att familjen inte ska fĂ„ nĂ„t att klaga pĂ„. Men nu Ă€r det bara fokus pĂ„ allt kul jag kommer ha och försöka lĂ€gga det hĂ€r bakom sig. De senaste dagarna har dock situationen varit mycket bĂ€ttre Ă€n förra veckan, och det kĂ€nns pĂ„ nĂ„t sĂ€tt konstigt att det hĂ€r kapitlet i mitt liv Ă€r slut. Har ju haft mina bra stunder hĂ€r och frĂ„n och med nu kommer min vardag se helt annorlunda ut. KĂ€nns bĂ„de spĂ€nnande och lĂ€skigt pĂ„ samma gĂ„ng!
Jag och My tar alltsÄ tÄget till Sydney nu om 45 minuter, och sÄ stannar vi dÀr tills pÄ tisdag. Vi tÀnkte köpa ett typ buss-pass som gÄr mellan Sydney och Cairns, som Àr giltigt i sex mÄnader, som innebÀr att man fÄr Äka buss hur mycket man vill under den hÀr sexmÄnaders perioden. PÄ tisdag tÀnkte vi dra oss upp mot Byron Bay, vilket Àr en bussresa pÄ ca. 15 timmar. FÄr se om vi tar hela vÀgen pÄ en gÄng. Det enda negativa Àr vÀl att jag inte kommer kunna prata mer er dÀrhemma lika ofta, men ni fÄr hÄlla koll hÀr, och sÄ Àr det bara att ringa/maila nÀr ni vill.
Puss och Kram!
