Hejdå, Cootamundra!

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har den senaste veckan undvikit att skriva om familjesituationen här i huset, och det har jag gjort av en anledning. Nedanstående inlägg publicerar jag för min egen skull så att jag kan läsa det i framtiden, och till er som inte redan har läst och vet om det här. Det har verkligen kliat i fingrarna hela veckan, för jag har velat skriva här och berätta hur jag tycker och känner och hur skönt det ska bli att åka härifrån, men jag har helt enkelt inte kunnat.

Jag berättade för familjen den 14 september att jag ville åka härifrån och enda sen dess har jag känt att det har varit tryckt stämning här i huset, och att dom egentligen bara vill att jag ska dra på en gång. Jag har varit ärlig med dom och sagt som det är – att jag inte trivs och att jag vill åka härifrån. Det beror inte på att jag ville åka härifrån bara för att My åker, eller för att jag har hemlängtan eller så, utan helt enkelt bara på grund av att jag inte trivs och jag känner mig inte uppskattad här. Jag har verkligen gett 100% av mig själv, men det känns inte som att jag har fått nånting tillbaka.

I måndags kom nämligen Karen in i mitt rum och sa att jag skulle ”get the fuck out of my house” och ”take your fucking stuff and leave”, som hon uttryckte det. Jag förstår ju absolut inte vad hon pratar om, och frågar såklart vad det är som har hänt. Då visar det sig att enda från första början när jag började skriva i min blogg, så har hon använt sig av Google Translate för att översätta allt det jag skriver. Hon hade då läst det jag skrev den 20 september, att ”om mindre än sex dagar och då kan jag bara säga FUCK YOU! till den här familjen och deras jävla sätt”, som jag skrev. Hon kommer då in på mitt rum är asförbannad över detta och säger att hon inte tänker tolerera att någon kallar henne och hennes familj så.

Jag förstår verkligen att hon blir arg och irriterad och besviken över min frispråkighet, men jag sa till henne rakt och ärligt, att jag menar det jag skriver och att jag längtar tills jag får åka härifrån eftersom jag verkligen inte tycker att dom har behandlat mig bra. Hon sa då att hon verkligen HAR ignorerat mig och exkluderat mig från samtal, eftersom hon är arg på mig. Jag har full förståelse för det, eftersom jag försätter dom i en jobbig sits, men jag förstår inte om hon mår bättre av att bete sig som ett svin mot mig.

Under hela samtalet sa jag ”I DO feel bad about leaving, I really do.” ”No you don’t” var det enda svaret jag fick. Oavsett vad jag sa, sa hon bara ”No you don’t” ”You don’t care about us” ”You don’t give a shit”. Spelade absolut ingen roll vad jag sa, hon fortsatte bara att säga emot mig och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra för att försöka få henne att förstå att jag verkligen har dåligt samvete över att jag ska åka.

Jag frågade henne vart hon föreslog att jag skulle ta vägen, och då sa hon bara att förra veckan när hon hade sagt att hon verkligen inte skulle slänga ut mig på gatan utan nånstans att bo, menade hon det, men nu sa hon ”I don’t care where you go or what happens to you”, och att hon inte ville ha nån kontakt med mig överhuvudtaget efter jag åker härifrån. Så sa jag det att enda sen jag kom hit så har jag inte känt som att dom bryr sig om mig över huvud taget, och då sa hon bara ”No, I really don’t care about you”. Så jag har ju fått det bekräftat i alla fall, att dom helt och hållet har skitit i mig sen jag kom hit.

Karen berättade sen för mig att det har hänt väldigt mycket i den här familjen och att dom har gått igenom väldigt mycket, och framförallt är det saker som dom har sett och varit med om via jobbet. Jag tror inte att polisyrket är det lättaste jobbet i världen, och att man nästan får ”räkna med” att bli lite skadad av det. Så även i det här fallet, att både Karen och Brendan har sett väldigt mycket vilket har resulterat i att det inte har varit lätt inom familjen heller. Bara för ett år sedan hände något på jobbet som gjorde att Brendan var borta från jobbet nästan ett halvår, och han har bara varit tillbaka på jobbet i ett par månader. Och dom ville ha hit mig för att jag skulle kunna få dom på andra tankar och att jag skulle kunna lätta ”arbetsbördan” hemma. Jag har ju hela tiden trott att jag ska ta hand om barnen och lättare hushållsarbete, men dom har förväntat så otroligt mycket mer av mig.

Anledningen till varför dom har varit lite hårda och känslokalla mot mig, är på grund av den här incidenten som hände förra året och jag förstår att det inte är lätt att bara knäppa med fingrarna och så är allt bra igen. Det är inte allt för lätt att berätta för en främmande människa, i det här fallet mig, att något jobbig har hänt, men jag känner väl ändå att eftersom jag har varit så nära inpå familjen och praktiskt taget har varit en DEL av familjen så tycker jag att dom ändå borde ha berättat för mig. Jag är ju inte den som dömer människor, och då kanske jag hade haft lite större förståelse för hur familjesituationen är och kanske inte tagit så hårt på allt som har hänt. Nu när jag har fått veta det här så är ju allting så mycket klarare för mig, och jag förstår varför dom har betett sig som dom har gjort mot mig.

Antar att man blir lite arbetsskadad när man är polis, eftersom det visar sig nu att familjen aldrig egentligen har litat på mig, dom har inte velat anförtro sig till mig, dom har letat upp min blogg på internet, och dessutom ansträngt sig för att översätta den, och dom tror inte ett ord på när jag säger att jag får dåligt samvete över att jag ville åka. Antar att man överlag blir ganska hårdhudad och är misstänksam mot allt och alla, men jag har ju verkligen inte haft några onda avsikter med att komma hit. Jag var verkligen inställd på att stanna i ett halvår, jag har ju fasen bokat biljett mellan Wagga och Sydney i januari, vilken jag nu inte kommer att utnyttja, så jag var visst beredd på att stanna i sex månader.

Känner väl lite så att hur paranoid kan man vara att man letar upp sin au-pairs blogg och dessutom anstränger sig med att översätta den. Känner mig väldigt sviken och kränkt när jag fick veta att dom har läst min blogg, där jag dessutom har skrivit att jag inte mår bra, och dom har inte kommit och pratat med mig och frågat hur jag mår och om det finns nåt dom kan göra för att förbättra situationen. Visserligen är en blogg på Internet något som vem som helst kan läsa, men jag förstår inte hur dom kan tro så illa om mig och verkligen inte lita ett skvatt på mig. Visst har jag skrivit elaka saker om familjen, så jag får väl skylla mig lite själv, men när jag inte kan ringa er därhemma och prata med er närhelst jag vill så har bloggen varit ett bra sätt för mig att kunna skriva av mig all frustration. Känns förjävligt att jag inte ska kunna skriva det jag vill och känner utan att man får skit tillbaka.

Inte för att jag är nån psykolog, men den här familjen behöver verkligen hjälp med att bearbeta allting som dom tar itu med. Och att dom ville ha hit mig för att jag förhoppningsvis skulle göra det lite lättare för dom, anser jag var helt fel metod. Det här är ingenting jag kan lösa och jag förstår inte hur dom kunde tro att deras egna personliga problem skulle kunna lösas genom att ta in en främmande människa i familjen, när deras liv ser ut som de gör.

Allting slutade i alla fall med att Karen återigen sa att hon inte skulle slänga ut mig på gatan, men att hon ändå blev ledsen när hon läste det jag skrev. Jag förstår det, men vad förväntar hon sig när dom behandlar mig som dom gör? Om dom nu har letat rätt på min blogg så börjar jag ju fundera på om dom typ har gått och kollat en massa andra grejer, typ kollat bland mina kläder, i min resväska eller rotat igenom några av mina grejer för att se om jag döljer något. Känner mig väldigt sviken och ledsen över hur lite dom verkligen har brytt sig om mig. Jag har verkligen försökt till 100% att vara dom till lags och göra det som behövs, men tydligen har jag inte räckt till över huvudtaget. Många frågade mig innan om jag inte är orolig eftersom jag inte åker via nån organisation som skulle kunna hjälpa mig om det skulle bli problem. Nej då, sa jag eftersom det är så lätt för mig att sticka så kommer ju familjen göra allt för att jag ska trivas. Jo men tjena. Inte i det här fallet i alla fall.

Såklart kan man inte vara älskad av alla, men det är ju aldrig kul att höra att det finns människor som inte tycker om en. Men jag har världens bästa pojkvän, som älskar mig och som väntar på mig hemma och som upprepar flera gånger om dagen hur underbar, gullig och omtänksam jag är och att jag är den bästa flickvännen i världen. Jag har världens bästa mamma och pappa med nya respektive som flera gånger om säger att dom älskar mig och att dom tänker på mig och bryr sig om mig. Jag har världens bästa bror som även han säger att det bara är att ringa om det är nånting, oavsett vilken tid på dygnet det är. Världens bästa mormor&morfar och farmor&farfar som även dom är engagerade i min resa och vill veta hur jag mår och vad jag gör här nere. Världens bästa vänner som står ut med mig när jag beklagar mig och berättar om allting som händer, och som lyssnar och ger goda råd för vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Jag har aldrig varit i en sån här situation förut, och därför kan det bli väldigt svårt ibland när man inte vet hur man ska gå vidare. Det är inte varje dag man inser hur mycket ens nära och kära betyder för en, utan jag antar att en dag bara slår det en – ”Vad skulle jag göra utan mina vänner och min familj?”. Det vågar jag inte ens tänka på. Jag älskar er alla där hemma, och jag tänker på er troligen lika mycket som ni tänker på mig. Känner verkligen att jag har tagit rätt beslut att åka härifrån och bara göra det som gör mig lycklig och inte vara fast på ett ställe man vantrivs på bara för att försöka behaga andra.

Fick det nästan att låta som ett avskedsbrev det här, vilket inte var direkt meningen. Man vet ju aldrig om jag kommer vilja försöka mig på det här med au-pairandet igen, man ska ju aldrig säga aldrig, men inte än på ett tag i alla fall. Och bara för att göra det klart för er – jag mår bättre nu än vad jag har gjort de senaste veckorna och det är nu mitt verkliga äventyr börjar. Det är inte alla som vågar säga vad dom tycker och känner eller vågar stå upp mot andra människor, men jag gjorde det och det känns hur bra som helst.

Har velat publicera det här direkt efter det hände, men eftersom familjen som sagt läser min blogg och kommer troligen fortsätta göra det så ville jag inte riskera att dom skulle få ytterligare en anledning till att kasta ut mig tidigare. Kanske är lite ”fegt” av mig att ladda upp det här nu bara en liten stund innan jag ska åka, men som sagt så orkar jag inte med ett samtal till om hur värdelös dom tycker att jag är. Är äockså därför jag har försökt hålla god min i mina tidigare inlägg här i veckan, just därför att familjen inte ska få nåt att klaga på. Men nu är det bara fokus på allt kul jag kommer ha och försöka lägga det här bakom sig. De senaste dagarna har dock situationen varit mycket bättre än förra veckan, och det känns på nåt sätt konstigt att det här kapitlet i mitt liv är slut. Har ju haft mina bra stunder här och från och med nu kommer min vardag se helt annorlunda ut. Känns både spännande och läskigt på samma gång!

Jag och My tar alltså tåget till Sydney nu om 45 minuter, och så stannar vi där tills på tisdag. Vi tänkte köpa ett typ buss-pass som går mellan Sydney och Cairns, som är giltigt i sex månader, som innebär att man får åka buss hur mycket man vill under den här sexmånaders perioden. På tisdag tänkte vi dra oss upp mot Byron Bay, vilket är en bussresa på ca. 15 timmar. Får se om vi tar hela vägen på en gång. Det enda negativa är väl att jag inte kommer kunna prata mer er därhemma lika ofta, men ni får hålla koll här, och så är det bara att ringa/maila när ni vill.

Puss och Kram!