1st of September

Idag blir det inget inlägg utan bara en utskällning. Och förvånansvärt inte utskällning riktat till ungarna den här gången, utan till er därhemma. Jag tror ingen av er gillar att bli väckt mitt i natten? Nej, jag gillar inte heller att bli väckt klockan 01.10 av att Karen störtar in i mitt rum och säger att jag har telefon. Förvirrad som en jävel svarar jag och i min förvirring hör jag inte ens att det är min egen far. Första frågan: -Vad f-n ringer du den här tiden? Första svaret: -Men klockan är väl bara 21.10? Nej pappa lille, du har räknat fel på fyra timmar, och hela huset sover. Okej okej, pappa ber om ursäkt. Andra frågan: -Eftersom du ringer så här sent, är det nåt som har hänt? Andra svaret: Nej, jag trodde att det hade hänt dig nåt.

På grund av tidpunkten jag mottog det här samtalet så minns jag inte till 100% vad anledningen var, men på grund av min lilla notering till pappa i mitt förra inlägg, dvs. där jag frågade vilken tid det gick bra att ringa honom på helgerna, trodde antingen farmor eller mamma, eller kanske båda två (jag minns inte vad pappa sa), att det var något som hade hänt och att jag var i desperat/panik/akut behov av att prata.

För det första: TA DET LUGNT! Jag vet att jag är långt bort och att det inte är lika lätt att prata lika ofta och länge som det är när jag är i Sverige. Men om det nu skulle vara nånting som jag verkligen måste prata om, eller om det är ett krisläge, så ser jag ju till att få tag i personen i fråga själv! Jag skriver ju inte i bloggen "-Jo förresten, mamma, jag tror jag bröt benet igår, så om du kanske kan ringa morfar och fråga vad det kanske kan vara? Men om du inte ser det här på ett par dagar så gör det inget. Jag klarar mig alltid". Jag är väl fasen inte dum i huvudet.

För det andra: Sluta dra egna slutsatser och få det att låta som att jag inte mår bra. Jag mår bra, jag har inga problem, jag äter, jag sover, jag lever. Om jag skriver en notering i ett inlägg som är riktat till en viss person, är det just på grund av att jag vill säga något till just den personen. Om jag skriver "Saknar dig, Fredrik" betyder inte det att jag har sån extrem hemlängtan efter honom och är beredd att åka hem.

Jag vet att ni säkerligen är oroliga för mig, eftersom ni därhemma just är rätt maktlösa om jag nu skulle råka ut för någonting, men snälla, sluta hetsa! Om det nu är så att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN måste få tag i pappa, mamma eller vem som helst, så ringer jag. Oavsett om det är mitt i natten hemma i Sverige. Återigen: Jag är inte dum i huvudet, jag kan klara mig själv oavsett hur långt bort jag är.

Förlåt för aggressiviteten, men sluta oroa er!

Godnatt!